  |
| |
|
||||||||||||||||
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Björn Bevarandeprojekt BRUNBJÖRN Ursus arctos
Den skandinaviska björnen tillhör underarten Ursus arctos arctos, den s.k. nominatrasen. Dagens björnstam har dock sitt ursprung från två skilda håll. Den sydliga stammen – de s.k. ’Dalabjörnarna’ har samma ålderdomliga bakgrund som t.ex. björnarna i Pyrenéerna i norra Spanien och södra Frankrike. De är resterna av de björnar som en gång levde i hela Västeuropa, men som försvann från Danmark redan för 5000 år sedan och från de brittiska öarna för 1000 år sedan. Tyskland förlorade sina sista björnar på 1830-talet, Schweiz vid början av 1900-talet och i de franska alperna försvann den sista björnen så sent som 1937. Dessa västeuropeiska björnar koloniserade Sverige från den europeiska kontinenten i söder när inlandsisen drog sig norrut och det fortfarande var landförbindelse mellan ’Sverige’ och kontinenten. Den nordliga svenska/skandinaviska björnstammen har sitt ursprung från de nordliga delarna av Finland och Ryssland och koloniserade Sverige från norr, sedan inlandsisen dragit sig helt tillbaks från vårt land. De kom således senare än de sydliga. Idag är de två björnstammarna dock blandade och utgör den skandinaviska björnpopulationen i Sverige, Norge och Finland. En tusenhövdad björnstamIdag uppgår den svenska björnstammen till omkring 2500 djur och är i sakta ökande, trots en årlig avskjutning vid licensjakt på över 50 djur årligen. Björnar rör sig över stora områden. En björnhonas hemområde (home range) är i genomsnitt ca 500 km2 medan hannens är betydligt större – ca 1500 km2! Hannar företar även långa vandringar över stora avstånd. En radiomärkt björnhanne gick vid ett tillfälle 25 mil på 9 dagar! Björnarna i Skandinavien blir inte lika storvuxna som sina släktingar i öster, eller i Nordamerika. En fullvuxen björnhanne når normalt en vikt av omkring 200-300 kg och en vuxen björnhona omkring 120-160 kg. Enstaka individer kan dock bli tyngre än så – i djurparker har vi vägt vuxna hannar på över 420 kg! Pälsfärgen varierar mycket, men det är en påfallande hög del ’blonda’ björnar, dvs med en tämligen ljus pälsfärg. Det finns även filmupptagningar från tidigt 1900-tal av en vild albino björn. Med tanke på att björnstammen i Sverige var som lägst omkring 130 individer i början av 1930-talet så kan inslagen av ljus pälsfärg funnits bland de relativt fåtaliga björnar som utgör grunden till dagens mer än 2500 björnar. ’Björnen sover, björnen sover….’Björnarna tillbringar vintern i ett ide, utgrävt i en gammal myrstack, under ett träd eller stenblock, eller ännu enklare förhållanden. Under ide-perioden varken äter eller dricker björnarna alls. De ’stänger av’, eller minskar på ämnesomsättningen, och tarmar och njurar upphör nästan helt med produktion av fekalier respektive urin under hela den tiden. Björnarna minskar naturligtvis i vikt från hösten till våren när de lämnar idet (ca 1/3 av höstens kroppsvikt), men inte så dramatiskt som man kunde förvänta efter flera månaders svält. Många björnar har kvar av ’fettförrådet’ när de går ur vintervilan och idet, även om det minskat ordentligt. Hjärtrytmen och andningsfrekvensen sjunker kraftigt under vintersömnen (hjärtrytmen sänks från normala 40-50 slag i minuten till endast 8-10), medan kroppstemperaturen bara sjunker några grader. Det är alltså ingen äkta dvala som hos t.ex. fladdermöss eller hamstrar., där kroppstemperaturen kan gå ner till endast några grader över fryspunkten. Vid höstmånaderna har ungarna ökat ytterligare i vikt nästan 10-falt och väger då ca 30 kg. De stannar med modern under första vintern, och ofta även under andra vintern. Det betyder att björnhonan sällan får ungar mer än vart annat eller vart tredje år, och vissa honor föder bara vart femte år. Björnar lever länge. I djurparker finns flera noteringar om björnar som levt längre än 35 år. I det vilda blir livslängden av naturliga skäl kortare, och i den skandinaviska björnstammen räknar man med ca 25 år som en naturlig livslängd. En omväxlande matsedelTrots att björnen är ett rovdjur består större delen av dess diet av växter – gräs, örter, bär, svampar – och myror! Faktum är att biomassan av myror i dieten kan vara större än av t.ex. älgar, åtminstone i Dalaskogarna. Dieten varierar också kraftigt under årstidsväxlingarna. På våren utgör myror en stor del av dieten, liksom älgkalvar och kadaver. På försommaren och sommaren är gräs och örter dominerande, och under sensommar och tidig höst står bär av olika slag för merparten av näringsintaget. Alla olika delar av födoämnen finns dock nästan alltid på ’matsedeln’ utom bär och svampar, som utvecklas först under sensommar-höst. Höstmånaderna ägnas nästan all tid åt att äta de sockerrika bären – för att lägga på ett tillräckligt kraftigt fettlager till vintervilan i idet. En i familjen
Brunbjörnen har den vidaste utbredningen av alla björnarterna, och den största ekologiska variationen. Den förekommer över hela norra halvklotet, men har försvunnit från stora delar av Nordamerika. Både utbredningen och antalet björnar har i princip halverats sedan mitten av 1800-talet. I hela Europa finns omkring 50 000 björnar – de allra flesta i den europeiska delen av Ryssland – och den räknas inte som akut hotad art i Europa, även om flera små populationer i främst södra Europa är kraftigt utrotningshotade. Ungarna föds i idet under vintervilan. Oftast mitt i vintern runt årsskiftet. Antalet ungar varierar mellan en och fem, med två eller tre som den vanligaste kullstorleken. Ungarna är blinda och nästan nakna vid födseln och inte större än ett marsvin (ca 300-400 gram). De diar den halvsovande modern under hela resten av idevistelsen fram till mars-april och ökar då sin vikt 10-falt. Vid diandet avger ungarna ett starkt, ’surrande’ läte, nästan som en liten motor. Enligt Bondepraktikan går björnarna ur idet den 14 april, på Tiburtiusdagen, vilket säkert stämmer för några björnar i alla fall. Honor med ’nya’ ungar för en tämligen försynt tillvaro den första tiden sedan de lämnat idet, fram tills efter brunsten i juni. Risken att en brunstig björnhanne upptäcker ungarna är stor – och då dödas ungarna obönhörligt av hannen! Artkoordinator för Brunbjörn, Kenneth Ekvall, Orsa Grönklitt |
Brunbjörnen är vårt lands största rovdjur (ordningen Carnivora; familjen Ursidae) men är dessutom speciell på många sätt och skiljer sig från de övriga svenska rovdjuren. Den är mer allätare än rovlevande. Den tillbringar vintern sovande i ett ide med många kroppsfunktioner ’på sparlåga’. Den är hälgångare, dvs den sätter ner hela fotsulan med alla fem tårna och trampar ner även på hälen på bakfoten. .png "Björn")
Brunbjörnen (Ursus arctos) tillhör familjen Ursidae (äkta björnar) tillsammans med svartbjörn (Ursus americanus), isbjörn (Ursus maritimus), kragbjörn (Selenarctos thibetanus), läppbjörn (Melursus ursinus) och malajbjörn (Helarctos malayanus). En nära släkting till dessa björnar är Sydamerikas enda björnart – glasögonbjörn (Tremarctos ornatus) – som ibland förs till en egen familj (Tremarctidae) med glasögonbjörn som den enda arten. Ibland räknas istället de förstnämnda till en underfamilj Ursinae, och glasögonbjörnen till underfamiljen Tremarctinae, och även jättepandan (Ailuropoda melanoleuca) till en egen underfamilj (Ailuropodinae) inom ’storfamiljen’ Ursidae.