Lodjur

​

Bevarande projekt LODJUR Lynx lynx

Det euroasiatiska lodjuret som vårt svenska lodjur kallas, är vårt enda vilda kattdjur och det minst kontroversiella av de fyra stora rovdjuren. Få är rädda för det, antalet dödade tamdjur är inte så många (bortsett från tamren) och någon större påverkan på sina naturliga bytesdjur har lodjuret inte heller. Lodjurssläktet skiljer sig dock från alla andra kattdjur genom tofsarna på öronen, den korta svansen och de långa bakbenen som är tio procent längre än ryggraden. Från alla andra svenska rovdjur skiljer sig lodjuret genom de vita speglarna på öronens baksidor. Sommarpälsen är kort och gyllenbrun med mer Lon är väl anpassad till vårt klimat med kalla och snöiga vintrar och varma somrar. Parningstid, tidpunkt för ungarnas födsel, deras fysiska utveckling och utvecklingen av jakterfarenheten är väl anpassad till årets klimatväxlingar och hur tillgängliga bytesdjuren är under årets olika delar. Förekomsten av lodjur i ett område och storleken på deras aktivitetsområden bestäms av tillgången på bytesdjur, främst rådjur, hare och skogsfågel och i norra Sverige tamren. Är bytesdjuren få, är lodjurens aktivitetsområden stora och finns det god tillgång på byten, är lodjurens områden små. Biotopvalet bestäms också av var de naturliga bytena håller till. Därför är barrskogen eller blandskogen i mellersta Sverige ett bra biotopval. I denna naturtyp kan aktivitetsområdena vintertid skilja mellan cirka 30 kvadratmil (Norra Hälsingland med låg rådjursförekomst) till 0,5 kvadratmil (Norra Värmland med foderhäckar för rådjur längs Klarälvens båda stränder).

​

Föda

Jaktframgången är osedvanligt hög hos våra svenska lodjur vintertid. Finns det rådjur att jaga, så gör de helst det. Medan tigrar och lejon har en jaktframgång som ligger snarare under än över 20%, det vill säga av tio jaktförsök lyckas två, har lodjuren under högvintern en jaktframgång på cirka 65% på rådjur. På hare är framgången mindre och på skogsfågel ytterligare mindre. Så blir fördelningen dödade byten på de tre viktigaste bytesdjuren också 70% rådjur, 20% hare och 10% skogsfågel enligt en undersökning i norra Hälsingland. Omräknat i mängd föda från de tre bytesdjuren utgjorde rådjuren där över 90% av den mat som hamnade i lodjurens magar.

​

Parning

I mars och april infaller lodjurens parningstid. Då kan man höra deras serier av parningsrop, som börjar som uvarnas hoanden och slutar som rödrävarnas råa skällande. Ropen hörs långt under kalla och vindstilla marsnätter och får lohanen och -honan att finna varandra. Under vintern har de hållit kontakt genom doftmarkeringar av urin. Nu lämnar lodjursmamman för första gången sina ungar en längre period. Under eftervintern har hon tagit med ungarna på jakt och de har fått en viss erfarenhet av vilka djurarter som är bytesdjur och hur man jagar och dödar dem. Ändå dödar modern något eller några större bytesdjur åt ungarna, innan hon lämnar dem för att vara ifrån dem i ungefär en vecka i samband med parningen.

​

Ungarna

65- 70 dagar efter parningen föds den nya kullen ungar. I Sverige sker detta mellan slutet av april och slutet av maj. Innan dess har mamman och fjolårets ungar gått olika vägar. Nu har många av skogens djur fött årets ungkullar och tidpunkten för familjeupplösningen sker vid en tidpunkt då fjolårsungarna har ganska lätt att hitta oerfarna djurungar av att jaga.De unga men ännu inte könsmogna loarna har nu ett år på sig att finna egna aktivitetsområden innan de själva skall föda upp ungar.

​

Jakt

Idag får man jaga lodjur vid sk skyddsjakt. De senaste årens tillåtna avskjutningssiffror har legat på mellan etthundrafemtio och nästan tvåhundra individer per år. Det var dock inte länge sedan som lodjuren var helt fredade och har varit det mer än en gång tidigare på grund av alltför stort jakttryck. Efter många års kraftig avskjutning fridlystes lodjuren mellan åren 1928- 43 och från1983 till 1993 var de åter fredade på grund av för svaga stammar. Orsaken till nedgången vid det tillfället antogs vara rävskabben, som också kan drabba lodjuren, men när jakttrycket försvann, ökade lodjuren snabbt i antal igen.

​

När lodjurspopulationen ökar i Sverige brukar också jakttiderna och ansträngningarna att minska stammen öka. Följden har blivit att lodjursstammen har svängt kraftigt uppåt och nedåt under de senaste 150 åren. Risken med detta är att gemene man tror att så länge det finns en hyggligt antal lodjur, så är stammen frisk och sund. Men vid varje tillfälle som man pressat ned stammen till ett par hundra individer, har man också förlorat en hel del genmaterial. När stammen sedan tillåts öka, ökar visserligen antalet individer, men inte antalet olika arvsanlag. Det är därför viktigt nu när vi har en god lodjursstam, att vi inte återigen genom jakt driver lodjurspopulationen mot utrotningens gräns med ytterligare genbortfall och risk för inavel med medföljande defekter eller minskad reproduktion, ökad infektionskänslighet, sterilitet och allt annat som vi känner till från andra kattdjursarter i små populationer.

​

Arter

Det euroasiatiska lodjuret (Lynx lynx) är inte den enda lodjursarten i världen. I norra USA och Kanada finns det kanadensiska lodjuret (Lynx canadensis) som väger ungefär hälften så mycket som det euroasiatiska och i USA finns på sina håll ännu kvar rödlon (Lynx rufus) som är något mindre än den kanadensiska lon. Också i Europa förekommer ytterligare en lodjursart- den spanska lon eller panterlon (Lynx pardinus)- som är av ungefär samma storlek som rödlon och även anses vara mer släkt med denna än med den euroasiatiska lon. Av det spanska lodjuret finns bara cirka 100 individer kvar i det vilda.

​

Svenska Djurparksföreningens projekt Lo

Lodjur finns idag i tio av SDFs medlemsparker. Dessa är Björnparken i Orsa, Borås Djurpark, Järvzoo i Järvsö, Kolmårdens Djurpark, Lycksele Djurpark, Nordens Ark i Hunnebostrand, Skansen i Stockholm, Ölands Djurpark, Skånes Djurpark i Höör och Kristiansand i Norge. Dessutom deltar Helsingfors Zoo i Finland och Langedrag i Norge i projektet.

​

Det är viktigt att lodjuren i djurparkerna är genetiskt så lika den vilda populationen som möjligt och kan fungera som en genbank för de svenska lodjuren.

​

Artkoordinator för lodjur, Stefan Jonsson, Lycksele Djurpark och Linda Askelund, Skansen

​