Varg

Bevarandeprojekt VARG Canis lupus

Vargen är den största arten i hundfamiljen, som totalt innehåller tio arter. Hanarna väger mellan 40 och 50 kg, medan tikarna ofta är ca tio kg lättare. Hans Ove Larsson från Skansen och Bengt Röken från Kolmården vägde ett stort antal djurparksvargar på 80-talet och de kom fram till en medelvikt för hanar på 43 kg och för tikar på 34 kg. I dagens djurparksbestånd, med inslag från ryska och estniska vargar, är åtminstone hanarna något tyngre, ofta 50-52 kg, utan att vara feta. Mankhöjden kan hos stora hanar uppgå till 90 cm.

Utbredning

Vargen förekommer över hela norra halvklotet och har utvecklat en rad olika underarter – 32 st enligt den amerikanske vargforskaren David Mech. Utbredningsområdet i framför allt västvärlden har dock minskat kraftigt under modern tid. Det är framför allt konflikten med människan som lett till nedgången. Ända in på 60-talet betalades det t.o.m. i Sverige ut skottpengar på varg! Från att förr ha strövat omkring över hela Europa, finns det nu bara spillror kvar i Spanien, Italien, Östeuropa, Sverige/Norge och Finland. I Ryssland är dock vargen fortfarande talrik, liksom i hela Asien. I USA finns vargen bara kvar i de nordligaste staterna på gränsen mot Kanada. Till dessa kommer mindre vargbestånd, som återetablerats i bl.a. Yellowstones Nationalpark, genom att vargar har flyttats dit från Kanada av National Fish&Wildlife Service. Det finns också ett litet vargbestånd i Mexiko.

Vargen i Skandinavien

I Sverige har vargbeståndet ökat från en handfull individer i början på 80-talet till dagens ca 200 djur. Trots viss illegal jakt och olyckor, fr.a. i trafiken, så har det totala svensk-norska beståndet ökat med 20-30% per år under de senaste åren.

Flockliv

Vargen lever i en flock, som oftast består av ett föräldrapar, alfaparet, och deras avkomma i olika åldrar. Det är framför allt på vintern som föräldrarna behöver hjälp med att döda stora byten som en vuxen älg, även om en ensam varg kan klara detta.

Flocklivet regleras genom ett mycket väl utvecklat socialt beteende, baserat på ett tydligt kroppsspråk, finstämda feromoner (luktsignaler) och en rik ljudrepertoar. De övertydliga, visuella signalerna förstärks genom bl.a. förlängda stickelhår längs med ryggraden, samt olika färgteckningar.

Reviret

Flocken försvarar ett revir, vars storlek beror på bytesdjurens täthet. I Sverige har de varierat mellan 600 och 1000 kvadratkilometer. Älg och rådjur är de dominerande bytesdjuren i Mellansverige. Märkligt nog ingår även grävling som en viktig del av födan.

Reviret markeras med urin, som ofta förstärks visuellt genom att vargen river upp marken med alla fyra tassarna. Den mest välkända revirmarkeringen är ylandet. Hela flocken ylar ofta i kör där varje individ finner sin egen tonhöjd. Ungdjuren ylar ofta gällare och ”gnälligare” än de vuxna. På så vi kan flockens storlek och sammansättning annonseras över flera kilometer och därigenom avvärja onödiga fysiska konfrontationer med potentiella inkräktare.

Brunst

Löptiden är i mars, men förlöpet kan börja en månad tidigare. Vargspårarna ser vad som är på gång genom att de hittar blod i tikens urinmarkeringar. Alfaparet är oskiljaktiga under denna tid och är dessutom mycket aggressiva mot sin avkomma. Modern intimiderar sina döttrar och fadern hotar och terroriserar sönerna. Resultatet blir att döttrarna inte får någon ägglossning och att sönerna inte vågar para sig med vare sig sina systrar eller modern. Det är inte alltid att denna incestspärr lyckas och både i det vilda och i djurpark förekommer det att flera tikar föder valpar. I Kolmården ha en mor och dotter fött i samma lya och hjälptes då åt att föda upp alla valparna.

Valpar

Valparna, som kan vara upp till sju-åtta stycken i kullen, men ofta stannar vid fyra-sex, föds efter 63 dygns dräktighet. De väger ca 400 gram, är grafitsvarta till färgen och är både döva och blinda och kan inte gå. De öppnar ögonen vid ca 10 dygns ålder, men stannar i lyan tills de är ca 3 veckor gamla. Under denna tid får de bara mjölk från modern, som försörjs av hanen och de andra i flocken. När valparna börjar visa sig utanför lyan introduceras kött i dieten. Alla flockmedlemmar bär hem kött från slagna byten i magen och spyr upp det när valparna tigger genom att slicka dem i mungipan. Detta förfarande är helt nödvändigt eftersom bytet kan befinna sig mycket långt från lyan efter en lång uttröttningsjakt och ofta är för stort att bära hem helt.

Lyan

En vargtik föder ofta på samma tid, med bara någon dags variation, år efter år. Hon gräver en lya i en sandbank, eller placerar valparna i en hålighet i en klippskreva, under några stora stenar eller under en rotvälta. En lya kan användas flera år i rad, men hon har ofta flera alternativa lyor i reviret, eller kan vid behov snabbt gräva en ny. Den vanliga responsen på en störning vid lyan är att snabbt och stillsamt flytta på valparna, inte att aggressivt försvara lyan. Erfarenheterna från djurparker är att vargar inte ens försvarar sina valpar om de plockas ut ur lyan av djurskötarna, t.ex. i samband med könsbestämning och märkning. Däremot möts inkräktande, främmande vargar med skarp aggressivitet, eftersom dessa utgör livsfara för valparna. Den vanligaste dödsorsaken hos de välstuderade vargarna i Yellowstones Nationalpark är att bli dödad av andra vargar.

Familjen

Som regel stannar ettåringarna kvar i flocken och hjälper då till med försörjningen av årsvalparna. En del stannar kvar hos föräldrarna hela livet. Några ettåringar och de flesta tvååringar lämnar emellertid flocken på våren i samband med löptiden, för att slippa föräldrarnas aggressivitet.

Vandringar

De utvandrande ungvargarna kan på kort tid avverka mycket långa sträckor. De har genom de senaste decennierna skapat stora rubriker genom att t.ex. dyka upp i Stockholmstrakten, eller på sin vandring ända ner till Halland, Blekinge eller Skåne. På vägen har de rivit får och dödat hundar och därigenom spätt på det traditionella varghatet. De söker ett eget revir att slå sig ner i och naturligtvis en partner.

Målet med SDF´s avelsarbetet

Något som ofta förs fram som det slutliga målet för djurparkernas bevarandeprojekt är utsättning för att understödja den vilda stammen eller för att återetablera arten i områden där den tidigare förekommit. När det gäller vargen i Sverige, så hänvisar man till Svenska Naturskyddsföreningens allra första beskrivning av Projekt Varg, där detta fanns med som en tänkbar åtgärd. Inom Projekt Varg var man emellertid redan vid tryckningen av denna projektbeskrivning klar över de stora svårigheter, som en frisättning av ett så stort, potent och kontroversiellt rovdjur som vargen skulle innebära. Man har sedan dess definitivt tagit avstånd från alla planer på frisättning. Samma ståndpunkt har Bevarandekommittén inom Svenska Djurparksföreningen (SDF):

Det är INTE ett mål för SDF:s vargprojekt att släppa ut vargar i frihet.

Ambassadörer

Djurparksvargarna skall i första hand fungera som ambassadörer för sina vilda släktingar, och medverka till att informationen om artens villkor i det vilda blir så effektiv som möjligt.

Också kunna ställas till förfogande för olika forskningsändamål, framför allt beteende- och genetiska studier. Vargforskarna har också uttryckt intresse för att utföra kontrollerade undersökningar, som är svåra eller omöjliga att utföra i fält. Det kan t.ex. vara förhållandet mellan intagen föda och spillningens mängd och innehåll, en kunskap som sedan kan utvecklas till en metod för att bedöma de vilda vargarnas födokonsumtion.

”Linnés varg” inte målet

Det står nu klart att den fennoskandiska vargen, ”Linnés varg”, inte skiljer sig från ryska vargar väster om Uralbergen eller från vargar i Baltikum. De tillhör alla nominatrasen Canis lupus lupus och kan därmed användas i avelsarbetet.

Minska inavelsgraden

Den viktigaste vägledande faktorn, när nya par skall bildas, är inavelsgraden hos deras avkomma. Den räknas ut med hjälp av datorprogrammet SPARKS (Single Population Analysis and Records Keeping System), som stamboken är införd i. Med den närmast kaotiska genetiska utgångspunkt som vargbeståndet i djurparkerna hade i början av 80-talet, är det inte förvånande att inavelsgraden fortfarande är generellt sett hög i beståndet. Det viktiga i sammanhanget är att förekomsten av ögondefekter och andra genetiskt kopplade defekter nu i princip har upphört. Därmed inte sagt att ögondefekten är borta – den nedärvs recessivt och kräver dubblering för att slå igenom. Pälsfärgen har synbarligen ökat i variation, med ljusa inslag från den ryska sidan och bruna och rödbruna från den estniska – i den hårt inavlade djurparksvargarna var genomgående gråa. Även kroppsstorleken kan nu variera betydligt mer inom en och samma kull.

Långa generationer

Med i bedömningen är också vargarnas ålder – hanen och tiken bör helst vara lika gamla. Detta hänger samman med att varje par bör hållas i produktion så länge som möjligt, eftersom varje generationsskifte innebär förlust av genetisk variation. Vargar är normalt fortplantningsdugliga upp till 8-10 års ålder och ibland kan de fortsätta att få valpar ända upp i 12-årsåldern. De tillåts producera valpar fritt varje år för att garantera att de fungerar och för att säkerställa att det finns avkomma om någon eller båda föräldrarna skulle förolyckas. Det är också viktigt att kunna följa den ostörda reproduktionstakten, eftersom den i viss mån speglar beståndets genetiska sundhet. Detta medför att överskottsdjur i en flock regelbundet måste tas bort. I de flesta fall är det de individer som blir utmobbade som avlivas eller placeras i andra djurparker.

Genetiska modellförsök

Det är intressant att följa denna genetiska ”sanering” med tanke på att den vilda svensk-norska vargstammen har en liknande smal genetisk bas. Den anses sprungen ur tre individer och bör nu rimligen vara hårt inavlad, om än inte med de inslag av ”husdjursavel”, som förekommit inom djurparksstammen – man premierade på 60- och 70-talet lugnare, större och ”vackrare” avelsdjur. I Rovdjurspropositionen anges invandring från norr som en förutsättning för att den Mellansvenska vilda vargstammen skall överleva på lång sikt. Det finns här en möjlighet att använda djurparksbeståndet som en modell för en tänkbar genetisk utveckling i den vilda vargstammen.

Det slutliga genetiska målet är att skapa en sund vargstam, som långsiktigt kan
förvaltas i djurparkerna.

Artkoordinator för varg, Mats Amundin, Kolmårdens Djurpark