  |
| |
|
||||||||||||||||
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Vit stork Bevarande projekt vit stork (Ciconia ciconia)Historik
1731 skrev Linné om vit stork: ”in Scania copiose, alias rarissime”, d v s att det fanns kopiöst med stork i Skåne, men att den var ytterst sällsynt på andra håll i landet. Vid sin resa i Skåne 1749 skrev han: ”Storkar sågos här i Skåne mäst wid byarna, der de bygdt sina boen som de största ressel, i de högsta trän”. Bönderna såg storken som ett gott tecken och Linné skriver: ”..hafwa de esomoftast huggit tuppen av det högsta trä wid husen och deruppå lagt et wagns-hjul, at foglarna herpå måtte kunna bygga”. Storken i folktro och sägnerArten är folkkär i hela sitt utbredningsområde. Den äldsta kända beskrivningen av vit stork härstammar från ett 3000 år gammalt poem från södra Indien. Sägnen om att storken kommer med spädbarn verkar ha uppstått i norra Tyskland under slutet av 1700-talet. Intressant är att notera att storken på våren återvänder till dessa områden 9 månader efter midsommar! Denna koppling till barnafödandet har varit gynnsam för arten, eftersom att få många barn var en prioriterad verksamhet hos många germanska folkslag. I Grekland anses storken ta hand om sina gamla föräldrar och den antika grekiska äldreomsorgslagen hette Pelargonia efter det grekiska ordet för stork. Jmf pelargonians storknäbbslika fröställning. RaserVit stork förekommer i två geografiskt väl åtskilda raser: nominatrasen (Ciconia c. ciconia) förekommer i Europa, Mindre Asien och Nordafrika. Den något större rasen Ciconia c. asiatica förekommer i Turkestan, dvs södra Kazakstan och Uzbekistan. Den rasen övervintrar i Indien. Tidigare räknades även den orientaliska vita storken som en ras, men den har nu klassats som en egen art. Den är ytterligare något större och har svart näbb. Arten häckar sällsynt i Manchuriet och övervintrar i östra Kina och är utrotningshotad. Nominatrasens utbredningNominatrasen har sitt huvudsakliga utbredningsområde i östra Europa, Baltikum och sydöstra Ryssland. Dessutom finns det en god population i västra Spanien-Portugal, norra Marocko och Algeriet samt i Turkiet, Irak och Kaukasus. Arten har gått starkt tillbaka i Västeuropa. I Norden hade arten sin utbredningskulmen kring sekelskiftet 17- till 1800-tal, med minst 1000 par i Sverige. År 1811 fanns t ex 64 vid en enda prästgård i Randers, Danmark. Vid mitten på 1800-talet fanns en koloni på 80 bon i Örups Almskog utanför Tomelilla i Skåne. Arten fanns då förutom i Skåne även med några par i Halland, Bohuslän och Västergötland. Från och med 1856 sjönk storkbeståndet i Nordeuropa drastiskt. Någon form av katastrof inträffade för arten, oklart vad. På Skabersjö gods räknade man 12-15 bon fram till 1870-talet, 8 par 1880 och bara 2 bon 1892. Från 1906 häckade arten i vårt land bara i Skåne. Där fanns 1917 35 par, 1927 12 par, 1948 5 par. De två sista storkungarna i Sverige kom på vingarna 1951 vid ett bo på Karups Gård. Paret fick ungar även år 1954, men de ungarna dog i boet. Under åren 1955 till 1988 sågs det sedan i genomsnitt 15 storkar varje år i Skåne, med undantag för åren 1964-1977, då det bara sågs ca 6 st/år. Från och med 1989 utplanteras storkar i Skåne, se nedan. Det svenska storkprojektetStorkprojektet startades 1979 av Institutet för Vatten och Luftvårdsforskning i Aneboda med 15 st storkar från Schweiz. 1989 flyttade projektet till Skåne och byggde sitt första hägn vid Karups Nygård, i närheten av den sista häckningsplatsen. Nu finns det 7 olika hägn inklusive hägnet i Skånes Djurpark. Totalt finns det nu ca 150 fåglar i hängen och ca 100 friflygande fåglar (2002). Av dessa häckade 23 av de fria paren och de kläckte fram ca 50 ungar, varav 36 st överlevt till flygg ålder. Av paren i hägn häckade 21 par, varav 9 par fick fram 17 ungar. Alla storkar i projektet är märkta med tre färgringar om ena benet. Varje färg motsvarar en siffra från 0 till 9 vilket ger möjlighet att märka 999 st storkar. Flera djurparker inom SDF som håller vit stork tar aktiv del i detta projekt genom att överlåta ungfåglarna för utsättning via Storkprojektet. Läs mer om storkprojektet på dess hemsida www.skof.se/stork. SDFs bevarandearbeteVit stork finns på fem SDF-parker: Nordens Ark, Parken Zoo Eskilstuna, Skansen, Skånes Djurpark och Ölands Djurpark. Det totala antalet storkar inom SDF är ca: 25 individer. UtseendeStorken är 95-110 cm lång med ett vingspann på 183-217 cm. Kroppen, stjärten, huvud och hals är vita, vingarna har svarta hand- och armpennor och vita täckare. Den långa näbben och de långa benen är röda och könen är mycket lika; hanarna har i genomsnitt en längre näbb. Unga storkar har mattare röd färg på näbb och ben och en mörk näbbspets. Vikten är 2600-4400 g. Livslängden är ungefär 20 år och storkparet håller ihop livet ut.
|
Det saknas belägg för att vit stork fanns i Nordeuropa före vikingatiden. Benrester saknas i kökkenmöddingarna och arten nämns inte alls i asaläran eller i fornnordisk litteratur. Inte heller besjungs storken i de medeltida danska balladerna, där det annars figurerar både korpar, hägrar, svanar och örnar. Det sannolika är att den vita storken började expandera sitt utbredningsområde först under 1400-talet och ökade i länderna kring Östersjön fram till 1800-talet. Tycho Brahe skriver i sin meteorologiska dagbok från Ven 1582-1597 om storkens ankomst- och avflyttningsdatum dit. Sagor med en stork inblandad (som spädbarnsleverantör!) dyker upp i tysk litteratur först på 17- och 1800-talet. 
Häckning